När jag ligger hemma i soffan och mår skitdåligt, då börjar jag drömma om mitt liv. Hur jag vill att det ska vara, vad jag vill göra, vem jag vill vara med. Jag ligger och drömmer mig bort tills jag inser hur liten chansen är. Att jag aldrig kommer se ut som hon. Att jag aldrig kommer kunna göra det där. Att det aldrig blir du och jag. Nu är jag en sådan person som alltid brukar tänka att "aldrig" inte finns. Att om det är något jag vill, så kommer jag göra det. Vill man det bara tillräckligt mycket. Och det vill jag. Men vissa stunder inser man verkligheten..